Har inte hunnit somna än, istället har jag kollat igenom gamla bilder på mig från den tiden då jag var som störst. När jag kollar på dom där bilderna så kan jag inte fatta att det där faktiskt var jag och jag mår sjukt dåligt varje gång jag ser de där bilderna.

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag vill se resultat nu, men när jag kollar på bilderna och jämför med nu så SER jag resultat. Jag har inte gjort ett dåligt jobb som har gjort den förändringen och jag har all rätt i världen att vara stolt över mig själv.

Dock så finns det fortfarande tillfällen då jag kollar mig i spegeln och inte ser någon förändring alls. I mitt huvud är jag fortfarande så stor och det är en känsla jag måste arbeta med varje dag. Däremot så mår jag bättre med mig själv nu än på många år, och det är första gången sedan i 8:an som jag kan se på bilder av min kropp utan att faktiskt må dåligt.

När jag ser de där bilderna är det första jag vill att bara radera dom från jordens yta som jag vill radera den där tiden från mitt liv där allt de där inträffade. Men hur mycket man än vill radera saker så kommer de ändå inte försvinna. De finns alltid kvar, även om det är i minnen eller i bilder. Därför kliver jag nu ut ur min trygghetszon och lägger upp en helkroppsbild på då och nu. Ni ska veta att det här är någonting som är extremt psykiskt jobbigt för mig, men det är en del av den jag en gång var, och för att kunna bearbeta den delen måste jag därför öppna ögonen och sluta låtsas som om jag aldrig har sett ut så. Puss på er och hoppas att ni fortfarande tycker om mig!