Första dikten på ett år.

Jag kommer inte längre ihåg oss.
Det enda jag minns är då vi slåss.
De gånger du skrek.
Och kallade mig vek.
Och sedan du tog min hand.
Och alla sorger försvann.
Trots alla hårda ord.
Trots att du fick mig att gå under jord.
Så var du allt för mig.
Medan jag bara var någon dum tjej.
Vi kommer aldrig att hitta tillbaka till varann.
För våran kärlek var aldrig ens sann.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback