Jag måste få börja med att säga att den här helgen har nog klassats på min topp tre över värsta helgerna någonsin. För det första så är Anton i Tyskland, men det är inget som gör min ledsen, jag är bara glad över att han har roligt, men samtidigt så saknar jag självklart honom. Men jag försökte ändå att göra det bästa av situationen och umgås med vänner och så, men i lördags fick jag världens tråkigaste nyhet om att en närstående till mig har dött, och då blev det bara så att jag helt enkelt inte orkat göra någonting, utan istället har jag bara sett på serier eller legat i sängen. Idag sov jag till 13.30 bara för att dagen skulle gå fortare och för att jag helt enkelt inte hade någon lust att stiga upp. Det värsta är att man börjar tänka att man kunde ha försökt mer, umgåtts mer, vilket man inte gjorde. Jag önskar bara att jag hade blivit förvarnad.

Det är andra gången i mitt liv någon nära dör, och när farmor dog var jag bara ett barn, och nu måste jag helt plötsligt vara vuxen, och det gör ont, för nu förstår jag verkligen vad det är som har hänt vilket tog tid för mig att förstå förra gången.

Det är inte ofta jag skriver deppiga inlägg, men jag behövde få skriva, för det är då som jag verkligen kan uttrycka mig.