Jag är så rädd så rädd.
Så rädd för morgondagen,
Så rädd för ikväll.
Vad är meningen med allt?
Vad ska hända egentligen?
Existerar ens imorgon?

Jag är inne i ett tänk där ingen annan dag existerar, och det är så jag lever idag; som om det inte finns någon morgondag.

Jag kan skriva dikter igen, men vad är meningen med det när jag bara vill berätta hur jag känner, berätta för hela världen, även fast det är en omöjlighet just nu. Jag klarar inte av det.

Just nu lever jag för stunden, hur många det än sårar, för annars kanske jag inte överlever alls, och jag vill överleva.

"Jag är alltid glad". Hur många har inte sagt det till mig? Du som läser detta har säkert själv tänkt tanken; "Hur kan en människa vara så glad egentligen?", Nu ger jag er svaret; Ingen kan vara så glad. Inte ens jag.

Men det som gör att jag klarar mig är att jag låtsas vara glad, jag låtsas vara någonting jag inte är, bara för att folk ska sluta undra, även fast mina närmaste märker det ändå.

Vem är jag efter det här?
Existerar jag?
Vad ska jag göra imorgon?
Hur ska jag glömma det? (- Den som vet, få mig att glömma. I alla fall för en sekund.)


Varför har man ens känslor när vi ändå lever i en cirkel där ingenting gör någonting om 100 år, där ingen egentligen bryr sig om någon annan än den själv, när vi ändå ska dö förr eller senare? Vad är det för något plågsamt skämt egentligen.

Så nu vet ni. Jag mår inte bra.

(Och jag är inte så full som jag verkar, tråkigt nog har den effekten börjat avta.)