Wow, detta är nog mitt längsta inlägg genom tiderna som jag skrivit eftersom så där bara. Jag hoppas ingen tar åt mig av det jag skrivit och det är inte meningen att vara ytlig. Men som jag skriver lägnre ner så var jag tvungen att få det ur mig. Jag hoppas även att dom med samma problem läser det noggrant och inser samma sak som jag försöker att inse.

Jag hatar folk som skiter i vad andra tycker och jag orkar inte bry mig om det samtidigt som det enda jag egentligen vill är just att bry mig. Jag vet varken ut eller in eftersom jag är ett enda stort trassel och jag vet att för att trassla upp mig själv krävs mer än vad jag är kapabel till just nu eftersom mitt hjärta vägrar samarbeta med min hjärna och jag är trött på det. Jag har alltid lyssnat lite väl mycket på hjärnan men den här gången när jag verkligen borde lyssna på hjärnan lyssnar jag mer på mitt hjärta och det är verkligen inget bra i det här sammanhanget. Varför lyckas jag jämt trassla in mig i sådana här situationer, kan någon förklara det för mig? Kan ni? Det var meningen att jag skulle bli tuff, men på nått sätt lyckas jag ändå bli svagare, även fast jag vet att om jag bara skärper mig och börjar tänka lite mer före jag gör saker så kommer allting att fixa sig. Jag är less på att ligga vaken på nätterna och fundera över saker som jag för länge sedan kunnat få svar på om jag bara tagit mod till mig. Istället ligger jag vaken och har ont för att jag inte förstår mig på saker som jag nog aldrig heller kommer att förstå mig på. Jag vägrar att ge mig in på något sånt här igen, jag vill inte förlora mot mig själv än en gång, det har jag inte kraft nog till att göra, verkligen inte. Jag är less på att behöva tänka på svaga minnen som sakta suddas bort. Jag vill ha svar, det vill jag verkligen. Men jag inser själv att jag inte kommer få svar om jag bara sitter här. Jag inser själv att jag inte är 10 år längre utan jag måste börja ta ansvar och leva upp till den jag är och stå för vad jag vill och för vad jag tycker. Jag är less ångesten som jag känner flera gånger per dag eftersom jag lyssnat för lite på min hjärna och för mycket på mitt hjära. Det är verkligen konstigt, för förr var det tvärtom, och då var allting inte heller helt perfekt, men man kanske borde dela upp det där på mitten, fixa ett samarbete mellan hjärta och hjärna, men hur fixar man någonting sånt då? Jag har så otroligt många frågor och så otroligt få svar. Jag vill bara veta vad det är som händer och vad det är meningen att detta ska betyda, för jag kan inte lista ut det själv, det kan jag inte. Jag är less på att finnas där när andra behöver mig och sedan bara bli lämnad när jag behöver någon. Ingen som läser min blogg ska behöva känna sig träffad för det här är bara ett utbrott som jag har just nu och om ni inte själv vet om det så har ni heller inte gjort någonting fel mot mig, så ni kan bara strunta i det här för som sagt är det här bara ett utbrott för min vrede. För ibland måste jag även få släppa ur mig allt jag har att säga, och det känns lite ytligt att göra det just här i bloggen men ingen kommer väl ändå orka läsa hela det här inlägget. Jag skriver det här för mig själv, och en till väldigt betydelsefull person som jag inte tänker nämna här i bloggen just nu. Men jag skriver även detta till flera andra (även fast jag nu inte har så många läsare på min blogg): Våga stå upp för er själva och sluta låta folk behandla er på deras villkor. Ni är lika mycket människa för dom och om dom inte kan acceptera det eller skiter i det så skit i dom!