Min första kärlek var nog i mitten av 7an, då jag var 13 år. Det låter väldigt ungt men jag var kär och lycklig i en jättefin kille som jag var tillsammans med i ett år och fyra månader. Efter ett tag så svalnade tyvärr mina känslor och jag började längta bort vilket gjorde att jag gjorde slut med honom. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att jag egentligen var för ung för att över huvud taget veta vad kärlek var och istället upplevde jag kärleken som jag trodde den var, tyvärr blev det inte så perfekt som jag hade tänkt mig.

När det tog slut blev jag självklart oerhört ledsen även fast jag visste att det skulle bli bäst så för både mig och honom, och det blev det ju också. Men utan honom skulle jag inte vara den personen jag var idag och då kanske jag aldrig skulle ha varit med världens bästa kille som jag nu har och som jag verkligen trivs bättre med än någon annan. Så jag ångrar ingenting.