Jag har haft en jätte jobbig dag nu och jag orkar bara inte gå in på varför för det känns inte lönt. Men jag måste få avreagera mig på att skriva istället för att göra något dumt, jag måste få avreagera mig på något sätt. Mitt humör går verkligen i en riktig berg- och dalbana nu och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Jag mår verkligen skit ibland och kan inte sluta gråta, jag vill bara skrika rakt ut efter hjälp fast jag vet att det inte kommer funka. Igår sov jag ensammen  huset och kunde inte somna eftersom jag var så rädd. Jag vågade knappt blunda för att jag var rädd att om jag skulle titta igen skulle det stå någon där rakt framför mig. Och varför trodde jag det? Jo, för att Lena hade berättat om en såkallad sann "spökhistoria" och då blev jag jätte rädd, och det värsta är att jag älskar såna dära sanna "spökhistorier". Då höll jag på att börja gråta bara för att jag var så rädd, jag kan verkligen vara en riktig fegis ibland.

Men räddast är jag ändå för att vara ensammen. Jag klarar mig inte ensammen, det gör jag inte. Och ändå har jag känt mig väldigt ensammen på sistone när A är med sina kompisar istället för mig. Det var typ 100 år sedan vi var med varandra ensamma i minst ett dygn. Detta gör mig väldigt obehaglig till mods eftersom det jag vill är att vara med honom, men det känns inte som om han vill vara med mig ensammen längre så när vi väl är ensamma med varandra blir jag också rädd. Ja, jag blir så rädd att jag håller på att börja stor lipa och vet inte vad jag ska göra. Så istället för att göra detta tar jag ut min ilska på små saker. Jag kan råka säga någonting till han med otrevlig och irriterad röst även fast det inte är meningen att det ska bli så och då blir han arg på mig vilket leder till bråk, och under bråken är jag som räddast, jag är rädd för att bli ensam, för att inte ha min älskling att hålla om och krama något mer. Jag är så rädd för ensamheten att jag inte vet vad jag ska göra.

Däremot skulle jag aldrig kunna göra något dumt som att försöka ta livet av mig. För jag gillar mitt liv i allmänhet. Jag menar, jag har det ju ganska bra i genomsnitt, och jag vet att efter varje uppförsbacke kommer det en nerförsbacke och det är det som håller mig igång. Det är det som gör att jag kan le även fast jag inte vill le. Jag hatar att få andra att må dåligt även fast det kan bli så, fast jag menar inge illa, jag vill bara få folk att bli glada och att må bra, men hur? Det är en fråga jag ofta har ställt mig.. Ja, hur egentligen? Om någon kan svaret på den frågan så snälla, berätta! För just nu har jag helt seriöst ingen aning. Jag försöker att ställa upp men hur jag än gör blir någon besviken, och jag orkar verkligen inte med det. Som jag en gång sa: - Jag kommer dö med ett leende på mina läppar. Men det dära kända "Linda leendet" slocknar mer och mer för att jag inte är till någon nytta längre.

Nu har jag fått skriva av mig men jag vet inte om det känns värre eller bättre, men jag tänker lämna detta inlägg så hära nu, ni får säga vad ni vill.